Det är inte så lätt....

Det var några dagar sedan jag skrev. Det har varit några dagar av frustration, ledsna stunder och även en del ilska över att inte kunna hjälpa. Jag tänker självklart på min stackars, kämpande flicka. Hon kämpar och försöker men ändå går det inte riktigt vägen med en massa saker. Vi vet att hon kan men det är inte lätt när självförtroendet sjunker. Att dessutom leva med konstant smärta underlättar inte vardagen ett dugg.

Som förälder så vill man bara hjälpa och göra allt för att det ska fungera. Man vill underlätta och trösta, önskar man kunde bota och fixa men så är det ju inte. Jag inser att jag har en tjej som är så stark i allt det här, starkare än jag tror att jag själv skulle vara och jag är så stolt över henne. Jag vet att det kommer att gå vägen och att saker och ting kommer att lösa sig. Det jobbiga som kanske inte går vägen så där enkelt är smärtan. Men det ska vi också kämpa oss igenom. Jag väntar på samtal så att hon kan få en medicin som lindrar smärtan för självklart måste det finnas något hon kan få. Jag tror inte på något annat. Jag förstår också att hon inte orkar ta de diskussionerna - man måste vara stark för att vara sjuk, och det är man sällan.

Jag är så glad för förra helgen och jag är så glad för den här helgen. Inte av orsaken att den här helgen kom till, men att den blev som den blev. Det behövde vi nog allihop! Tack J för att du lyckades greja det. Och tack E för att du lyssnade. Älskar min fina familj!!