Igår var det fotboll. Allt var som vanligt, förutom att matchen var tv-sänd så vi fick hoppa över sladdar, gå runt kameror och inte sparka ner en tv-skärm... annars som vanligt. Utöver tystnaden.
Inga trummor och sång på uppvärmningen, det kändes som om det var långt till matchstart när det var så tyst. När spelarna kom in sjöngs det som vanligt och det började kännas som matchkväll. Så blåste domaren igång matchen och det blev tyst. Inte knäpptyst men nästan.
Det var en ganska ovanlig känsla av att kunna höra spelarma ropa till varandra med publiken som bakgrundssurr. Det hyschades och viskades men ingen sång och inga trummor. Klacken ville visa vad som händer om supportrarna uteblir och det visade de verkligen.
På pick slagen 10.00 av matchtiden drog de igång - unisont. En helt makalös känsla och upplevelse. Jag får gåshud på armarna när jag tänker på det, så maffigt var det. Det verkade nästan som om de hade tränat ihop sig för de började exakt samtidigt.
Just då kändes det som om det kunde bli en bra och rolig fotbollskväll och när Hammarby en stund senare fick en straff och satte bollen i nät, kändes det lite som om att det kanske skulle kunna gå vägen den här gången - mot laget de rimligen inte borde slå..... Men ack så fel. De orkar inte hela vägen. För oss vid sidan om ser det ut som om orken och fysiken räcker till 75-80 minuter men inte mer. De borde ha klarat det trots att Sundsvall ligger mycket högre i tabellen (ok, det gör nästan alal i tabellen) men de saknar självförtroende, grabbarna. Nästan så att jag tycker synd om dem...
Tystnaden, den underbara startramsan och sången vändes mot irritation och rop. Ilskna rop på domaren och svordomar i allmänhet. Egentligen var det ganska lugnt utöver det verbala. Vi var på tå som vanligt och som vanligt - som tur är - hände det inte så mycket mer. Tystnaden la sig över måndagskvällen, både ute och i bilen på väg hem. Vad händer nu? Klarar killarna att hålla sig kvar i Superettan? De skulle ju tillbaka till Allsvenskan. Jag har valt att arbeta för Hammarby, när jag började för 8 år sedan var det stämningen på läktarna som avgjorde, ja plus närheten hem. Just på grund av det har jag inte känt så mycket mer än "trist att det inte går bra, det är roligare då" men nu känns det konstigt om de plötsligt skulle ta ett kliv neråt. Behövs publikvärdar då? Jag kommer att sakna fotbollen om det inte är så och jobba för laget som lärde mig älska fotboll är otänkbart. Det är helt enkelt för långt bort (och vi har inga flyttplaner). Nej grabbar, ta tag i det här nu och visa att ni vill vara kvar! För fotbolls-kärlekens skull.
Det ska inte vara tyst på läktarna, det ska vara sång. Även om det var riktigt häftigt igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar