Varför???

Vissa dagar går av bara farten, andra dagar är tyngre och jobbigare. Idag har det varit en sådan dag. Jag tänker på min älskade E, på hennes mage som inte blir bättre. Vet inte riktigt om den blir så mycket sämre heller men det känns så.

Jag ser på henne att hon har ont. Men jag ser framför allt hur ledsen hon är och hur hennes allmäntillstånd försämras. Hon är trött och orkar nästan inget just nu. Hon försöker leva som vanligt även om det är väldigt svårt. Hon träffar kompisar och jag tyckte att det var ok att hon gick ut i går kväll. Men det tar på henne. Hon är helt slut och nu kommer också tankarna på skolan som startar. Sista terminen i gymnasiet. Studenten. Festerna. Pluggandet.

Sista terminen är inte enkel och den kommer säkert att bli ännu tuffare sim det ser ut nu. Jag har pratat med sjukhuset igen och förhoppningsvis får hon en tid snart.
Idag är jag också ledsen. Ledsen över att se hur dåligt mitt barn mår. Ledsen och frustrerad över att inte kunna göra något. Jag måste vara stark. Stark för att orka lyfta henne, för att ge henne styrka att vara sjuk och hjälpa henne. Samtidigt kan jag inte hjälpa för mycket, hon måste känna att hon kan själv för det kan hon. Hon vill leva som vanligt och det stödjer jag så länge hon orkar. Vi vet ju inte vad det är och vi kan inte ta ut det värsta i förskott. Vi kämpar, pratar och ältar lite - och försöker vara som vanligt.

Idag är alla trötta. E var som sagt ute igår, J tittade på ishockeyfinal i natt och jag hade svårt att sova. Klart det blir värre då.

Jag önskar mest av allt att det inte är något allvarligt, att det finns bot och att E får tillbaka orken och glädjen i ögonen. Jag önskar förresten att den här familjen slipper mer skit nu! Har vi inte haft tillräckligt de senaste åren???