Arg. Frustrerad.

Jag är arg. Jag är frustrerad. Jag är irriterad. På allt och alla höll jag på att skriva men så är det ju inte alls. Jag är arg på en blandning av saker och personer. Folk som ljuger mig rakt upp i ansiktet. Folk som inte står för vad de har sagt. På min man som började röka igen. På min son som slarvar med kläderna hela tiden. Jag vet att han bara är 6 år gammal men ändå. Hur många gånger ska man behöva säga att han inte bara ska slänga av sig tröjan var som helst? På min dotters mage som gör henne illa hela tiden. På mig själv för att jag inte kan hjälpa. På släkten som aldrig vill ses eller hör av sig. Vi är världens minsta familj och vi kan inte ens umgås över en kaffe då coh då. Så jag är arg och frusterad på att vi aldrig orkar. På att jag inte orkar bjuda eller fråga mer. På att vi inte kan ses annat än födelsedagar. Och bror - jag tänker absolut inte mest på dig för vi ses mest, även om det bara är 3-4 gånger om året. Jag tänker på alla inklusive mig själv.

Varför kan inte min familj ha vanliga söndagsmiddagar någon gång om året? Varför kan inte vi ses för att ta en fika nån timme en lördag eftermiddag? Varför kan inte hela min sida av släkten någon gång ha ett riktigt släktkalas? Utan att någon fyller år...
Det gör ont i mig och det enklaste är att skärma av. Då skyddar man sina synliga besvikelser och känslor och slipper vara ledsen. Fast insidan är det ändå så det hjälper egentligen inte. Den gamla känslan från förr kommer tillbaka. Varför duger inte jag? Men jag är arg och frustrerad. Så är det bara.

Arg på mig själv för att jag inte gör något. Men att bjuda hem alla är inte samma sak. Jag saknar det spontana. "Hej, vad gör ni idag? En fika kanske?". Men gör jag det själv? Nej. Antar att jag inte vill bli besviken....

Förlåt kära älskade familj! Jag blir bara så ledsen ibland för att vi aldrig ses utan att det "är något". Jag vet att jag på alla sätt också bidrar till att det är så. Vore kul om vi kunde sitta och prata, asgarva, äta, dricka lite vin om någon har lust, se kusinerna riva runt och leka och bara må bra tillsammans. Så som jag har det med den andra sidan av familjen.

Så jag är arg. På en massa saker. Så jag är frustrerad. På en massa saker. Allt har klumpat ihop sig till en enda arg och frustrerande klump. Det går nog över. Det brukar det göra. Behöver nog komma bort ett tag och koppla av några dagar. Vet vart jag längtar.....