Jag har efter många vändor, magverk, funderingar och sömnlösa nätter, ältande med min man, samtal till både svägerska och syster, mer ältande med maken äntligen bestämt mig. Jag ska byta arbete.
Inte för att jag inte ville ha arbette jag blev erbjuden. Inte för att jag plötsligt trivdes bättre. Ältandet hade med mod att göra. Kan jag? Vågar jag? blir det bra? Klarar jag av det? Jag kan ju inget? och så vidare.
Men J ställer upp de tidiga morgnar jag ska iväg och kommer att dra ett jättelass hemma. Han ha rvarit helt fantastiskt i min osäkerhet och ältande. Och som sagt, det har inget med det nya att göra - det vill jag väldigt gärna och det ska bli så spännande att börja den 1 september. Nästan 20 år tog slut igår när jag sa upp mig.
Jag har varit ganska så less länge och när beslutet var taget var det en lättnad, och den var ännu större när jag kunde prata om den på jobbet. Allt handlade om modet att ta steget att kliva ur den bekväma zonen och om det skulle fungera hemma. Tack vare J så kommer det att göra det. Och 6 månader går fort så det är bara att jobba på det bästa jag kan så att det vill behålla mig. Jag hoppas och tror ju det, annars hade jag kanske inte vågat ta steget. Men med tanke på vad mina kollegor sa till mig igår så kommer det att gå bra. Jag måste tro det. Och vill tro det. Och ska tro det.
Går det bra slipper jag att åka kommunalt och då kommer det att gå snabbare och jag kan lämna R ibland på morgonen och hämta honom ibland på eftermiddagen. Och snart kommer han inte att vilja bli hämtad. Han kommer att vilja gå själv, han blir ju också äldre.
Spännande är vad det är och pirrigt. Annat går inte att säga. Men jag är glad. Väldigt glad. Trots allt.Lika vemodigt att den här tiden tar slut, lika glad är jag över det nya som tar vid. Men det är fortfarande lite läskigt......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar