Så mycket att tänka på

Fast egentligen är det ju inte det. Det är mest läskigt och pirrigt för det är ju faktiskt precis det här jag vill. Jag oroar mig mest för J, hur hans halvår blir. Det kommer att bli ett jättelass på honom, han kommer att få dra det absolut tyngsta lasset och det tycker jag är jobbigt. Visst går 6 månader snabbt men om det är jobbigt och sliter är det istället en väldigt lång tid. Det är faktiskt min enda oro. Annars känns det bara bra.

Vi ska älta lite. Han säger att det inte kommer att bli något problem. R får längre dagar men han kan snart gå hem själv. Det är egentligen bara en tidsfråga. Dock får han väldigt tidiga morgnar men vem får inte det? Jag vet att jag tänker så mycket på de andra men vardagen bara måste fungera. Visst, 6 månader går fort, speciellt när de har gått och även om det blir tidigt då också blir det inte riktigt lika illa.

Vi ska prata lite till. Sen får vi se. Men jag vet vad "magen" säger. Så det så,