Jag avskyr att inte ha något att göra. Jag övar på att rita och det är bra men väldigt tråkigt i längden när det inte ger ett resultat som någon vill ha. Visst blir jag bättre och snabbare, hittar rätt vägar och får idéer men det är tråkigt.
Jag älskade första månaden här. likaså de första veckorna av andra men nu har det kört fast. Jag får inga jobb så nu är det långa dagar. Har frågat runt efter saker att hjälpa till med men alla är så inkörda i sina kunder att det inte blir "något över" för någon annan. Det är likadant för en annan ny kollega och det är på sätt och vist skönt. Jag vet inte om det är för att det är i slutet på en väldigt hektisk period eller för att det inte är så mycket i början på nästa år.
Men det är jobbigt. Jag har så långa dagar ändå med den resvägen jag har, att jag verkligen undrar om det är värt det. Är det här min grej? Jag trodde ju att det skulle börja rulla på i och med att jag fick en massa uppgifter men inte.... Att resa nästan 2½ timme om dagen för att sitta och öva känns trist. Det gör att tankarna far iväg och jag ska behöva börja om från början med något annat. Jag missar så mycket tid med dem där hemma, J drar ett jättelass men lämning och hämtning, jag saknar mina och R´s morgonpromenader (även om jag vet att det snart skulle ta slut ändå). Jag skulle laga mat, städa och baka om jag var hemma. Varför kan inte just jag vara den där lyckliga som drar mångmiljonvinsten en dag??
Jag stortrivs här, det är absolut inte det. Underbara kollegor som verkligen har tagit emot mig på alla sätt och vis men som sagt, jag måste få något att göra. I morgon ska jag nog gå till grafikerna som har hur mycket som helst och höra om det är något de kan lära mig. Det vore roligt om det är så - inte fel att lära sig enklare uppgifter för framtiden.
E skulle också bli bättre. Det var ju så den senaste läkaren i raden la upp det. Både hennes och mitt hopp tändes ordentligt men inte då. Tillbaka på omöjliga ruta ett utan att bli ett dugg klokare. Både hon och jag surfar och googlar runt för att hitta men någonstans innerst inne tror jag att det ändå är den där psc som hela tiden återkommer i journalen. Det stämmer för bra för att inte vara den även om det krossar mitt hjärta att tänka så. Min älskade lilla stora sjuka flicka som ingen kan hjälpa. Jag hoppas så att nästa doktor hon träffar kan ge någon form av lindring eller förslag på hur hon ska kunna leva ordentligt. Jag vill henne det allra bästa, det är hon så värd. Hon ska vara ute och roa sig och träffa kompisar - och snygga killar. Må bra, skratta och resa. Jag önskar det mest i hela världen, att det blir bra - eller så pass lindrat att det går att leva någorlunda normalt med. Den önskar jag i julklapp, tomten. Bara så du vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar