Jag vet inte om det är konstigt... Jag tycker att det är lite märkligt att alla dessa år inte lämnat ett djupare intryck. Jag älskade ju mitt jobb de första 17-18 åren. Det förstördes först när "den svenska eran" tog slut. Då gick det från roligt till avskyvärt och sen till knappt ok.
Här är en enorm värme och medmänsklighet. Vi pratar och skrattar, äter och fikar ungefär när vi ska och jobbar samtidigt stenhårt. Kanske inte jag riktigt än men jag får mer och mer att göra och det är härligt. Det är ett roligt jobb och jag trivs så bra. Jag är så glad att jag vågade ta steget, att det var så många som trodde på mig och pushade mig. Nu vet jag att jag kan. Jag trodde ALDRIG i livet att jag skulle klara av att lära så mycket nytt. Men det är väldigt, väldigt mycket kvar. Men det går framåt hela tiden...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar