Förbannade läkare!

Inte nog med att man ska ha så ont att man knappt kan stå, knappt orka duscha för att inte tala om jobbet att ta sig till affären 300 m bort. Nej, då ska man orka fajtas med svensk sjukvård också. E ringde förra måndagen för att höra om sjukskrivningen. Läkaren ringde men igår måndag hade det fortfarande inte kommit något intyg. Istället skulle läkaren ringa idag runt lunch.

Har han ringt? Nejdå, det har han inte. Hon har väntat hela dagen, jag har väntat hela dagen. Peppat och tänkt ut hur hon skulle formulera sig i ett sista försök att få hjälp. Att inte kunna jobba, inte umgås med vännerna och inte få hjälp sliter enormt på psyket. På mig sliter det på nerverna, maktlösheten att inte kunna hjälpa sitt barn. Det är förjävligt. 

Om läkaren nu blir så upptagen kan väl en läkarsekreterare ringa och säga att han inte hinner, inte bara skita i det. Jag hoppas verkligen att han ringer i morgon bitti, annars blir jag vansinnig. Jag ska ringa och säga vad jag tycker, man kan inte behandla människor som redan balanserar på gränsen och kämpar på gränsen på ett sådant sätt.

E är stark men hon orkar inte kämpa mer. Jag ger inte upp och peppar allt jag kan men det är svårt när inte ens vården gör sitt.