Det var länge sedan jag uppdaterade här. Jag måste erkänna att jag har tappat lusten. Inte till att skriva, den lusten kommer nog alltid till att finnas, men att ta mig tid till att skriva här har försvunnit. Åtminstone för tillfället.
Jag tror att det beror på att jag inte har den där frustrationen längre. Min vardag är inte ett rent helvete längre, jag har hittat en plats jag trivs på även om det fortfarande är pirrigt. Jag går emot mina spärrar dagligen. Jag kan inte säga "det kan jag inte", jag kan inte känna "det vågar jag inte" utan det är bara att göra det. Om du visste hur många gränser jag har sprängt sedan jag började ett nytt jobb... Jag trodde inte att jag hade det i mig men det har jag tydligen. Det är bara att ta det där jätteklivet, försöka bortse från fjärilarna i magen och bara försöka att bli bättre. Att jag också får ganska svåra uppdrag gör ju inget lättare men att lära den tuffa vägen brukar vara den bästa. England verkar bli mitt nya land.... och så Danmark förstår.
Min första utlandsresa (som jag har fjärilar i magen för) går till Danmark. Ingen som tar emot, ingen som har gjort ett program utan här ska jag leverera. Jag ska mäta rätt, hitta rätt och se till att hinna runt i landet på den tiden jag har. Fjärilar som sagt.... Men det är bara att hoppa på tåget och det är helt ok. Jag bara måste göra rätt och inte glömma något. Och så är jag ju faktiskt lite stolt över att de redan litar på mig tillräckligt mycket för att ge mig uppgifter.
Ilskan och frustrationen över svensk sjukvård kommer inte att ge med sig i första taget. Jag kommer fortsätta att lägga mig i och bli arg och det är kanske då jag behöver skriva av mig. Sorgen över min dotters öde är oändlig och då kanske jag också behöver skriva av mig,
Men den dagliga stressen och sorgen är borta över hur min vardag såg ut och jag behöver inte "lätta trycket" lika mycket längre och då blir det inte heller att jag har behovet att skriva av mig på samma sätt. Men jag lägger inte ner helt. Inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar