Så även den här veckan. Omtumlad och lite skakad fortfarande men som jag skrev sist så lär det gå i vågor. Så länge min älskade tös ser ut att ha det bra ska jag också försöka ha det. Sen tar vi hand om dipparna när de kommer - för det kommer de att göra.
Nu ska vi på en liten minisemester, jag och barnen. J får inte följa med, han har annat på gång. Det roliga är att vi åker till hans syster med man och så svärmor förstår. Det ska bli mysigt att rå om barnen själv en stund, båda ena vägen till Dalarna och ensam med E på väg hem. Vi ska nämligen lämna R där uppe. Han ska vara där hela veckan och det kommer nog att bli lika konstigt som förra sommaren. Det tog mig tre dagar att fatta att jag inte behövde gå över gatan mot dagis på morgnarna eftersom han inte var med....
E och jag ska njuta av en hel vecka själva. Vi ska absolut gå ut och äta nån kväll och så ska jag verkligen försöka träffa min saknade kompis, det var alldeles för länge sedan. vad hände med att jag skulle hälsa på henne med liten egentid.....??? Bra fråga! Enklaste svaret är nog att jag inte riktigt har känt att jag har haft tiden, iallafall inte i början av juni. Sen har jag ingen ursäkt mer än glömska......stor, djup suck på det. Jag är usel på att vårda vänskap "på riktigt". På kvällarna är det 1000 andra saker som ska göras eller så tänker jag helt enkelt inte på det. Jag kommer hem, gör det som ska göras, sen sjunker jag ner i soffan och glömmer omvärlden, oftast med näsan i en bok. Tränat har jag inte heller gjort de senaste två veckorna. Jag som kom igång så bra och mådde bra av det. Här får dock det halsonda skulden men eftersom det nu har försvunnit och stressen smugit på så är det bara att ta tag i livet igen.
Jag ska ge mig själv löfte om att träna och träffa M. Saknar henne!
Nu ska jag först av allt jobba lite till och sen ska jag ladda inför en skön helg med de bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar