Nu har vi fått besked från E´s dr. Det var inte bra alls och inte alls som vi hade trott. Faktiskt mycket värre. Jag håller nu alla tummar och tår jag har för att det inte ska vara det värsta scenariet, att den medicin hon fick kommer att hjälpa henne mot smärtan och att det visar sig att det inte har förändrats om ett år. Så lång tid tar det nämligen innan vi vet med. En evighetsväntan känns det som just nu. Nu gäller det att bearbeta, låta chocken släppa och komma in i en vardagsrutin igen. Ju längre tiden går, dessto lättare borde det bli - för att bli väldigt nervös igen om ett år....
Bara hon slipper smärtan just nu, då är jag nöjd för stunden. Då kan hon åtminstone förtränga allt det andra utan att bli påmind om det hela tiden. Planera in resan i höst och kanske fortsätta jobba på som vanligt. Jag är också så otroligt glad över att hon har jobb nu, det gör att tankarna blir upptagna av annat.
Jag kände att jag behövde komma iväg en stund, ensamhet och tanker, lugn och ro. Jag gick ner till Strandvägen och satte mig på kajkanten, åt min lilla lunch och tittade på vimsiga turitser med kartor i högsta hugg och båtar som kom och gick. Skönt och äntligen varmt och soligt.
Tänk att en vacker vy kan få en att tänka på annat.... Ganska skönt faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar