Det har kanske också något med solen att göra, hur den står på himlen. Jag tänker på hur vi, efter en dag på stranden, promenerar sakta bort till bussen för att åka upp till Taormina och mor. Vi går sakta för trots att kolckan ofta är efter 18 är det fortfarande riktigt varmt - och då står solen som den gör här nu, när klockan är runt 21.30 en svensk junikväll.
Bussen, kan om vi har tur, ha en bra ac men annars svettas vi lite till på den 20 minuter långa färden uppför berget till Taormina. Även om vi åker nästan varje dag är utsikten lika hänförande. Först längs med havet, sedan den slingrande vägen uppför berget innan vi är framme. Innan vi kommer fram till själva gågatan har vi hunnit titta lite till på karga berg och havet långt nedanför oss. Innan för stadsporten ligger en suverän glassbar. Jag vet inte hur många sorter de har men många är det. Vi brukar fylla på lite energi med en glass innan vi antingen spatserar genom den charmiga gågatan bort mot andra sidan an staden eller vandrar vidare uppför berget för att komma hem till mor. Min favoritglass där är för övrigt den gjort på färska fikon. Mmm så gott!!
På gågatan trängs folk, går kors och tvärs och borde egentligen skapa irritation men just då är det ganska ok. Det är värre när vi ska tillbaka nerför berget igen och är på väg till bussen. Då är det ganska jobbigt. Men affärernas skyltfönster lockar och jag kan titta i skoaffärer hur mycket som helst. Det finns egentligen hur mycket osm helst att titta på, både i fönster och på gatan så att sätta sig på en bar och titta är en härligt nöje.
Om vi fortsätter uppför berget blir det med bilarna på serpentinvägen på ena sidan och staden nedanför oss, havet ännu längre ner och Etna i fjärran. Det är slående vackert och även om promenaden är varm och mycket uppför är det inte så jobbigt med tanke på det man ser under vägen. Att sedan komma hem till mor och sätta sig på hennes balkong är fantastiskt. Jag säger inget, visar bara hur det ser ut:
Att sitta där och följa solen till den börjar gå ner, att se hur städerna och byarna längs med kusten och Etna gnistrar som diamanter och smutta på ett glas kallt vitt vin - det är livet när det är som bäst. Iste eller vatten går för övrigt lika bra i min värld - för mig är det sällskapet och platsen som är viktig. Har vi tur har Etna dessutom utbrott uppe på toppen där det inte skadar någon. Då är det bara ett fantastiskt skådespel. Hade jag vritid kameran lite till vänster på bilden ovan hade hon (vulkaner är kvinnliga - av någon konstig anledning) varit med på bilden.
Det här är det jag saknar. Dofterna, smakerna, värmen, maten, atmosfären och människorna. Men framför allt mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar