Deppig...

Jag blir alltid så deppig när jag har varit borta. Jag blir mest deppig när jag har varit hon mor. Jag älskar verkligen att vara där. Tiden går för snabbt och vi ses för lite. I år blev det ovanligt lite, varför vet jag inte riktigt. Vet att min svullna fot hindrade mig när jag hade tänkt åka men på något sätt var allt annorlunda i år. Många vänner där även om jag inte prioriterade dem men på något sätt gick tiden ändå.

Sen var det så himla härligt att vara både i Örnsköldsvik och i Dalarna. Sommaren med sin varma väder har varit helt fantastisk. Precis som en sommar ska vara. Jag har en känsla av att min deppighet mycket kommer av att jag inte känner mig hemma där vi bor. 

Det känns fortfarande som att jag väntar på att rätt plats ska dyka upp, att hitta hem. 

Jag tror inte att det är i Stockholm. Jag har aldrig trivts eller känt mig helt hemma här. Jag skulle helst vilja flytta till en mindre stad med allt vad det innebär. En annan gemenskap, lätt att gå en sväng på stan, en annan stress. Men jag är ju gift med en äkta stockholmare som stortrivs. Inte där vi bor men i stan. Jag närmar mig 50 sakta men säkert. Det är dags att hitta hem snart, bort från gettot och ut till det svenska. Någonstans. Med min älskade familj.

Fast eftersom E är i Stockholm måste det ändå vara ganska nära eller lätt att ta sig. Annars skulle jag bli ännu deppigare.

Två veckor kvar till ett nytt kapitel i mitt luv. Förhoppningsvis visar det vägen framöver. Men jag saknar mor och Sicilien. Mycket.