Det är kärlek!

Vad säger man... Min lilla pojke har upplevt sin första kärlek. Och hjärtesorg. Han har lekt med en söt, 11-årig norska idag. De har spanat på varandra ett par dagar, i poolen, men ingen har riktigt tagit första steget. Förrän idag.

Sista dagen. Lek och prat, tittat på varandras rum, tittat på Etna från takterrassen och suttit och sneglat på varandra från solstolarna. 

På bussen till flygplatsen var R så ledsen. "Jag har en klump i halsen" sa han, och berättade att han var så ledsen över att inte se henne igen. Som tur var åkte vi i samma buss så han fick säga hej då ordentligt på flygplatsen. Vi mötte henne och hennes mamma utanför en butik och efter lite seglande kramades de. Så söta. "Nu är klumpen nästan borta, nu har jag en glad klump i stället". Senare hittade de varandra vid bänkar där vi väntade. De pratade inte men log mot varandra då och då.

Sedan var det dags för Oslo att borda. De sa hej då och vinkade till varandra. R var lite ledsen men ändå glad. Plötsligt hörde vi springande steg och en blond virvelvind böjde sig ner vid R och gav honom en puss på kinden och sprang tillbaka. Inte ett ord sades. R såg helt skakad ut men så glad. Sedan vände hon sig om i kön flera gånger och R gick fram till fönstret och vinkade när hon gick till sitt plan.

Så sött. Jag blev så rörd. Underbart med den allra första förälskelsen. Även om man bara är 8 år.