Man går till jobbet med ett leende på läpparna och i tankarna efter den härliga helgen. Några timmar senare är man ledsen och ytterligare någon timme senare är man också förbannad. Tror jag åker tillbaka till Hennickehammar - där det inte var så bra telefonmottagning och absolut inget nätverk...
Ledsen för att min älskade E mår däligt igen. Sakta men säkert verkar det bli sämre. Det enda postivia just nu är att hon ska till doktorn i morgon och förhoppningsvis kan de se om det är något galet på hennes sänka - den som förra gången visade hur sjuk hon var. Håller tummarna att den läkare hon ska träffa förstår allvaret på samma sätt som hennes egen läkare gjorde efter hennes sjukhusvistelse. Få se om det är dags för henne att börja med penicillinet trots allt. Bara hon klarar av sin resa som hon har längtat så mycket efter, det är så viktigt för mig nu när hon äntligen ska iväg på en resa med en kompis. Måtte hon bli hjälpt så att hon orkar jobba och resa!
Förbannad blir jag på R som smäller i dörrar, säger idiotiska saker till sin lärare och knuffar en kompis så att han ramlar på golvet. Jag hade trott att han hade börjat växa från det men så fort man slappnar av och tror att ungen växt upp lite händer det något skit igen. Vad ska vi göra??
Vi skäller, vi pratar, vi diskuterar, vi samtalar med lärare och pratar med men det verkar ju inte hjälpa. Vi gnäller på ungarna på gården som totalt saknar respekt för vuxna men vår son är ju inte ett dugg bättre som beter sig mot sin lärare som han gör.
Det blir ingen rolig kväll. Långt samtal igen med konsekvenser: Ingen mer padda denna veckan och ingen tv ("hans kanaler"). Läxläsning och isäng. Känns lagom kul. Vet inte ens vad jag ska säga, det känns som om vi snart har tömt hela lagert på kloka ord och prat. Det känns som om det nog är dags att tänka på det där med flytt och skolbyte - om inte annat så alla gånger ett skolbyte. Jag tror att det har gått för långt där han går nu, han har fått för stor frihet och det har daltats lite för mycket. Han behöver få veta att nu räcker det.
Maktlöshet, frustration, ledsen, besviken - för båda mina älskade barns skull. Sjukdom är ett helsicke och ilska som inte kan hanteras är också ett helsicke. Och jag tänker inte ens skylla på alergitabletterna för dem har han ätit så länge att de inte påverkar på samma sätt längre. Älskar dem bägge oändligt och önskar så att jag kunde göra något. För dem båda.
Frustrerad........
