En vacker morgon

Idag var det äntligen kallt. Frost, dimma och sol - så bra det kan bli en höstmorgon. Dessutom hade jag lite mer tid att njuta av allt det vackra, jag fick nämligen åka buss från Spånga. Mindre smidigt men något nytt att titta på. Hittade många fina hus att önska sig längs med vägen.

Dessutom är det halvdag idag och det känns bra. Då hinner jag fixa med godis, bus-smink och klädsel till R som ska ut och tigga godis idag. Han älskar Halloween, kanske inte så konstigt eftersom det brukar ge bra mycket godis. 

Trötter

Jag är så trött. Jag som aldrig brukar vara höst-trött, jag som älskar höst och vinter. Undrar om det är brist på frostiga morgnar eller annat som spökar? Eller mörkret som jag annars aldrig brukar "lida" av. Eller är det så att alla tidiga morgnar som helt enkelt börjar ta ut sin rätt?


Jag har konstigt nog inga större problem med att kliva upp 05.25,  däremot är jag väldigt trött på kvällen och försöker komma i säng före 22 även om det inte alltid är så enkelt. Men vad vet jag. Det kanske är så att jag har lite för lite att göra just nu så att jag hinner segna till. Idag och igår har det dock varit full fart och det känns väldigt bra. Även om jag nu har så ont i ryggen att jag knappt kan sitta på en stol så är det bättre att skruva IKEA-möbler än att sitta och öva på att rita.


Snart ska jag till tandläkaren. Den där tiden som bokades för 6 månader sedan och som kändes hur långt bort som helst. Idag är vi där - uppföljning av lagningen av min sköra tand. Nu håller jag tummarna och kryssar fingrar och tår för att det är bra och att de inte behöver göra en massa. Och att jag inte behöver sätta in en tand där som kostar en förmögenhet. Eller att tanden helt enkelt ses som viktig och betalas av staten. Men sån tur har jag ju aldrig.


Sen ska jag hem och krypa upp i soffan och titta på tv innan jag snubblar i säng......

Höstlov...

..... men inte för alla. Tänk om vi hade haft en farmor eller mormor närmare, någon som kunde tänka sig att ge R samma upplevelser som jag hade när jag var liten. Att få åka på lov själv, utan familjen. Men så ser vårt liv inte ut och jag menar absolut inget illa med att skriva det, jag tänker mer på de härliga minnen jag själv har från den tiden. Mysiga morgnar med frukost i soffan, barn-tv och senare alla Harlequin-romaner som bara väntade på att läsas medan mormor gick och pysslade. Eller alla barbie-kläder jag fick lov att sy. Eller alla möbler jag snickrade till samma Barbie i farfars verkstad.






Men R har fritids. Som tur är tycker han att det är roligt att vara där när det inte är skola. Det verkar som om han har ganska många kompisar som inte heller är lediga för igår hade han haft roligt och lekt massor. Snart är han också så stor att han kan vara hemma själv. Just nu är han så mörkrädd att han inte vågar. Jag föreslog att han skulle ta sovmorgon någon dag bara för att prova, en dag när pappa hade möjlighet att åka hem om det krisade för att hämta honom. Men inte än. Förhoppningsvis växer han ifrån den rädslan - eller åtminstone övervinner den så att han står emot den.






Höstlov ja..... Solen skiner och det är 15 grader ute. Visst stormar det och har gjort i två dygn snart men det är absolut inga hösttemperaturer. Jag längtar efter frosten och snön, hoppas den kommer snart. Fast helst inte förrän vi har varit och krattat löv i Varberg.


...och bilden jag hade tänkt lägga här ville inte vara med. Eller snarare, programmet tyckte tydligen inte att det skulle läggas in några bilder idag. Heller.

Det skulle ju bli bra...

Jag avskyr att inte ha något att göra. Jag övar på att rita och det är bra men väldigt tråkigt i längden när det inte ger ett resultat som någon vill ha. Visst blir jag bättre och snabbare, hittar rätt vägar och får idéer men det är tråkigt.
Jag älskade första månaden här. likaså de första veckorna av andra men nu har det kört fast. Jag får inga jobb så nu är det långa dagar. Har frågat runt efter saker att hjälpa till med men alla är så inkörda i sina kunder att det inte blir "något över" för någon annan. Det är likadant för en annan ny kollega och det är på sätt och vist skönt. Jag vet inte om det är för att det är i slutet på en väldigt hektisk period eller för att det inte är så mycket i början på nästa år.


Men det är jobbigt. Jag har så långa dagar ändå med den resvägen jag har, att jag verkligen undrar om det är värt det. Är det här min grej? Jag trodde ju att det skulle börja rulla på i och med att jag fick en massa uppgifter men inte.... Att resa nästan 2½ timme om dagen för att sitta och öva känns trist. Det gör att tankarna far iväg och jag ska behöva börja om från början med något annat. Jag missar så mycket tid med dem där hemma, J drar ett jättelass men lämning och hämtning, jag saknar mina och R´s morgonpromenader (även om jag vet att det snart skulle ta slut ändå). Jag skulle laga mat, städa och baka om jag var hemma. Varför kan inte just jag vara den där lyckliga som drar mångmiljonvinsten en dag??


Jag stortrivs här, det är absolut inte det. Underbara kollegor som verkligen har tagit emot mig på alla sätt och vis men som sagt, jag måste få något att göra. I morgon ska jag nog gå till grafikerna som har hur mycket som helst och höra om det är något de kan lära mig. Det vore roligt om det är så - inte fel att lära sig enklare uppgifter för framtiden.


E skulle också bli bättre. Det var ju så den senaste läkaren i raden la upp det. Både hennes och mitt hopp tändes ordentligt men inte då. Tillbaka på omöjliga ruta ett utan att bli ett dugg klokare. Både hon och jag surfar och googlar runt för att hitta men någonstans innerst inne tror jag att det ändå är den där psc som hela tiden återkommer i journalen. Det stämmer för bra för att inte vara den även om det krossar mitt hjärta att tänka så. Min älskade lilla stora sjuka flicka som ingen kan hjälpa. Jag hoppas så att nästa doktor hon träffar kan ge någon form av lindring eller förslag på hur hon ska kunna leva ordentligt. Jag vill henne det allra bästa, det är hon så värd. Hon ska vara ute och roa sig och träffa kompisar - och snygga killar. Må bra, skratta och resa. Jag önskar det mest i hela världen, att det blir bra - eller så pass lindrat att det går att leva någorlunda normalt med. Den önskar jag i julklapp, tomten. Bara så du vet.

Mörkret sänker sig...

Nu är hösten verkligen här. Den är veckan har det varit riktigt kallt och blåsigt och idag regnar det. En sådan där dag man bara vill sitta i soffan med en filt, värmeljus i fönstren, en kopp te på bordet och en bra bok i handen. Jag hoppas att min lördag kan få bli så. Jag har bestämt mig för att göra så lite som möjligt och istället lägga krut på det jag måste på söndag, när jag ändå har en bokad tvättstuga.


J åker till Göteborg på fotbollsjobb så jag och R är ensamma hemma. Jag hoppas nästan att det blir samma typ av väder som idag så vi kan mysa lite extra, Efter att vi har kört J till flyget ska vi handla för då slipper vi gå ut mer den dagen. Det ska faktiskt bli skönt.

Jubileum

Idag är det 11 år sedan J friade till mig på ett kallt och regnigt Söderstadion. Det är en kväll jag aldrig kommer att glömma även om jag family inte minns exakt vad han sa. Jag tittade nog mer på honom än lyssnade på vad han sa där uppe på storbildsskärmen.

Tiden går fort men kärleken förändras inte - eller kanske. Den är som ett bra vin, den blir bättre med tiden. Den är varm, omtänksam och full av kärlek och trygghet. Livet rullar på men J och jag består. 

Intensiv, härlig shoppinghelg

När man inte gillar att gå i affärer är Ullared perfekt. Några timmar på Gekås och det mesta är klart. Iallafall när det gäller julklappar till barnen i släkten. Det är bara de stora kvar samt några saker till, till Rasmus. 

Badrummet är påfyllt med diverse saker förutom schampoo och annat finns för lång tid framöver. 

Gekås är nog enda ställer där det är ok att köa i dryga en timme och trettio minuter för att ens börja handla. Den här gången var det värst. Lång kö och väldigt mycket folk i affären. Att åka runt 50 mil för att shoppa i 2,5 timmar kan låta konstigt men skippar man fika och herravdelningen samt går rakt på det man vill ha på de andra avdelningarna går det fort.

Fast det allra bästa med hela helgen är ensamtiden med E. Mysigt att sitta och prata i bilen, skönt att få tid på hotell som vi lyxade med denna gången och roligt att handla ihop. Nästa år ska vi planera i god tid så att vi slipper köa så länge.

På vägen hem tog vi det lugnt, körde gamla vägar och gjorde avstickare. Massor av vackra vyer - och bilder!

Tack E för en riktigt mysig helg! Längtar redan till nästa gång.

Mässa

Idag ritar jag inga montrar. Idag står jag i en. På scenen i Grand Hotells vinterträdgård visar vi våra lysande, coola och roliga Slidemöbler.

Det är roligt att vara på mässa igen även om det inte händer så mycket. Jag har träffat mycket folk och delat ut många visitkort så förhoppningsvis ger det något i slutändan.

Jag har också träffat en del resefolk jag känner för det roliga med den här lilla mässan är att det är ett evenemang för resebranschen. Hur klockrent är inte det??!!

Vilken härlig dag!

Idag åkteknik och barnen till Taxinge slott för att fotografera, njuta av hösten och fika. Solen sken och löven gula och det var riktigt varmt ute. Ovanligt varm för att vara i oktober (16 grader) så det var riktigt skönt att gå en sväng runt slottet innan vi fikade.

Det var riktigt mysigt, E mådde bra och R var på bra humör och hade lämnat kaxigheten hemma så det var mest prat, skratt och lite bus. J hade åkt och fiska. Han hämtades vid halv sju i morse så han var också iväg även om det inte var med oss. Fast han fixade middag till oss så det var värt det.

Vi plockade upp honom på vägen eftersom han var i närheten av oss. 

Nu blir det soffan och bok en stund innan det är dags för middag bestående sv färsk fisk, potatis och romsås. Mums!

Dessa dagar....

Full fart kan man absolut säga. Full fart på jobbet där alla springer omkring men där det ändå flyter på. Nästa vecks ska jag ut på min första mässa och gissa vad? Ett resebyrå-evenemang! Hur kul är inte det!??!

Hemma är det också ganska mycket full fart. Vi var på utvecklingssamtal idag och det hade kunnat vara roligare. En och en halv timme tog det. R behöver öva läsning även om han är duktig men framför allt behöver han öva att skriva. Han slarvar med uppgifter när han ska läsa och så blir det fel när han inte förstår. Jag tycker att vi tragglar och håller på men det behövs mer. Min ide var en dagbok och det förslaget gillade han faktiskt. Men det var jobbigt och ledsamt. Jobbigt när vi inte riktigt kan se varför han gör som han gör och inte riktigt hänger med. Älskar ju ungen och vill hand bästa! 

Vacker årstid

Oktober är en vacker månad. Också. Det finns så många vackra månader men hösten och en riktigt, snöig vinter är mina favoriter. De starka färgerna nu och sen den gråvita, färglösa vintern. Den är så färglös att den är så vacker att det gör ont.

Men det är kallt också. Nu faller regnet, i morgon ska det bli regnigt och kallt men sen ska det bli varmare igen. Vet inte om jag gillar det men är det något man inte kan styra är det vädret och tur är väl det.

Mys med familjen

Ännu en vecka har passerat. Det har varit besök av bonusdottern och bonusbarnbarnet. Mysigt med besök även om det är tråkigt att inte kunna umgås mer. Med mina långa dagar är det svårt men det blir bättre sen när jag också har komptid att ta av. Det känns som om den närmar sig, jag har mer och mer att göra och går allt som det ska kommer det att bli många uppgifter nästa vecka. 

Det är spännande och roligt men också lite läskigt. Nu har jag provat de första stegen i en process några gånger men är inte alls lika bekant med de kommande. Har inte gjort så många grafiska beställningar mer än tillsammans med någon och inte heller på byggsystemet som finns i en av mina ritade montrar. Men det ska nog gå bra. Jag har så bra kollegor att fråga.

Men nu är det fredag och kväll. Inte tänka jobb. Vila och ladda inför det som komma skall.

Trevlig helg!

En månad har redan gått...

Det är en hel månad sedan jag började mitt nya jobb. En månad sedan det gamla tog slut. Det är egentligen lite konstigt, jag saknar det inte alls. Jag tänker inte på det, jag svarar inte fel i telefonen och gör inga andra konstigheter som jag var övertygad om att jag skulle göra efter nästan 20 år. En enda gång började jag skriva se när jag skulle logga in men det är det endaste enda.

Jag vet inte om det är konstigt... Jag tycker att det är lite märkligt att alla dessa år inte lämnat ett djupare intryck. Jag älskade ju mitt jobb de första 17-18 åren. Det förstördes först när "den svenska eran" tog slut. Då gick det från roligt till avskyvärt och sen till knappt ok.

Här är en enorm värme och medmänsklighet. Vi pratar och skrattar, äter och fikar ungefär när vi ska och jobbar samtidigt stenhårt. Kanske inte jag riktigt än men jag får mer och mer att göra och det är härligt. Det är ett roligt jobb och jag trivs så bra. Jag är så glad att jag vågade ta steget, att det var så många som trodde på mig och pushade mig. Nu vet jag att jag kan. Jag trodde ALDRIG i livet att jag skulle klara av att lära så mycket nytt. Men det är väldigt, väldigt mycket kvar. Men det går framåt hela tiden...!