19 år och 9 månader

Sista dagen har kommit. Det känns helt overkligt, jag tror faktiskt inte att jag helt har förstått vad det är som händer. Jag ska sluta idag. Efter att ha gått till samma arbetsplats i nästan 20 år. Gjort nästan samma saker även om det har ändrats lite under åren. Grunden har varit den samma - marknadsföra Danmark som turistland.

Det känns konstigt. Jag mår lätt illa men jag är inte alls ledsen. Jag vill ju sluta. De två senaste åren har varit hemska i stort sett hela tiden. Det har varit resor och planerande kring dem som varit bra men det som hände för några år sedan förstörde en fantastisk arbetsplats. All glädje, skratt och arbetsvilja försvann och ingen hade längre lust med det lilla extra.

Det är det jag hoppas få tillbaka nu. Det känns som om det kommer att bli så. På mitt nya jobb var det en helt annan stämning, en värme i luften som vi inte har haft här sedan 2012.

Nu är det bara några timmar kvar av den här tiden. Jag är full av härliga, glada, galna minnen som skulle vara roligt att skriva ner någon gång. Det kanske kan bli mina memoarer och har jag lust att skriva någon dag är det kasnke just det jag ska göra. Det vore faktiskt roligt.

I kväll blir det fest. Och kanske också några tårar......

Mitt fina skrivbord dagen till ära

Tillbaka. En stund

I skrivande stund har jag en och en halv dag kvar på jobbet. Sedan slutar min era med danskarna och annat tar vid. jag är inte det minsta ledsen över att sluta, det känns verkligen så bra - fast jag är fortfarande ett nervvrak med tanke på allt det nya. Men det är nästa vecka det.

Jag hade över 500 mail i min inbox, det är straffet för att vara ledig i 6 veckor. Men det gjorde inget, dem betade jag av i går förmiddags. Sedan har jag gjort mina sista nyhetsbrev och det känns ocksåå väldigt skönt. Det är en av de saker som faktiskt är ganska roliga.

Jag kan tänka mig att det blir mer vemodigt i morgon. Jag ska snart trycka på send till mig "tack-och-hejdå-mail" till alla kollegor i världen. Det får gå ut redan idag så att jag hinner svara och läsa det som ska svaras på. För jag hoppas verkligen att jag får några svar. Det finns ju faktiskt en del människor som jag gärna vill säga hejdå till och som jag hoppas vill säga det till mig.

Sista rycket. Lådor och allt är tomt. Bara pärmarna kvar på skrivbordet. Dem tömmer jag i morgon. Sedan är det slut.

Att säga adjö

Det är aldrig lätt med begravningar. Oavsett om det är någon väldigt nära eller någon man lärt känna som en vän. Idag var det en närstående person, senast var det en vän. Det är lika svårt och sorgset att säga adjö oavsett vem det är.

Jag kan känna att jag måste vara ledsen just då även om jag kanske mest tänker på fina minnen. Det är ändå ett avslut men sorgen kanske inte kommer just där och då. Visst var jag ledsen och visst var det nära till tårar ibland men det var ändå inte så tungt ändå. Jag tycker att det är svårt att säga och tänka det man "ska bara för att det är begravning". Jag kanske är mer ledsen i morgon eller har kanske redan varit som mest ledsen.

Idag var det vackert. Det var tårar och leenden - och även ett litet fniss. Det var ett värdigt avslut för en jordnära person och jag tror att han var med oss. Vi ska besöka hans grav snart igen så R också får säga hej då.

Du är saknad, S, och med oss i tankarna. Ta hand om dig där du är och klappa hundarna från mig.

Min flicka...

Jag vill att hon ska slippa ha ont. Jag vill att hon ska vara glad och kunna slappna av. Jag vill att hon ska kunna vara sig själv och inte behöva tänka så mycket på hur hon mår. Jag vill helt enkelt att hon ska bli frisk.

Jag vet läget. Jag vet vad doktorn säger. Men jag vill det ändå. Det skär i mig att hon mår så dåligt och inte kan göra som hon vill. Det skär i mig att hon är så ledsen. 

Men samtidigt är jag så glad att hon pratar med mig. Jag vill att hon gör det. Jag vet ju hur det är och E, du behöver ALDRIG låtsas inför mig. Jag har inte haft din värk men jag har haft annan. Jag vet hur det är att försöka låtsas att allt är bra när man känner sig ensammast i världen. När man inte orkar förklara. När man inte orkar svara på frågor och egentligen bara behöver en kram. Att slippa ifrågasätts - som om man inte har gjort allt som går att göra. Vem vill ha ont och inte leva fullt ut?

Klart vi gör allt som kan göras, vi vill inte ha ont. Jag jämför mig inte med dig, ditt är värre än mitt, men jag vet hur det är.

Kämpa hjärtat mitt. Det kommer att bli bättre, det är jag helt säker på. Men det kanske är långt dit och man har sina svackor på vägen. Men du är både stark och modig och en riktig kämpe. Även om det inte alltid känns så.

Jag finns alltid för dig, E och jag är stolt över dig just för att du är en kämpe. Jag älskar dig, flickan min. 

Skolstart

Så kom dagen då det var dags för skola igen. Min lilla pojke blir bara större och större och idag var det dags att börja i 2:an.

Han vaknade tidigt. Det trodde jag aldrig med tanke på hur svårt han hade att somna igår. Hans dygnsrytm har varit allt annat än den vanliga den senaste månaden. 

Ny fröken som verkade väldigt bra. Mer rutin och mer pondus och det tror jag är precis vad R behöver. På den lilla stund jag var där märktes det att hon visste vad hon gjorde. Jag hoppas att det här läsåret blir bättre än det förra, att han kan hålla sig lugn och hänga med i allt som händer. Att vi slipper möten och samtal, att han fixar det han ska utan bråk och utan "myror i brallan".

Min lilla plutt börjar att bli stor.

Saknaden ger sig inte

Idag skulle det vara regn och rusk. Tror att det är så i resten av Sverige, det såg iallafall ut så på väderkartan i morse. Men det blev sol. En skön dag på terrassen med bok och sol. Satt och blundade en stund och kom på att det nästan har gått en vecka sedan vi åkte hem.

En vecka sedan vi sa hej då till mor. En vecka sedan R och Ariel såg varandra och en vecka sedan sista doppet i Medelhavet. Jag längtar tillbaka. Jag längtar tillbaka så mycket att det gör ont.

R grät igår kväll och ville åka tillbaka. Jag förstår honom. Trösten i att vara hemma är att jag får vara med E. Hon är dålig igen. Hemma förra veckan och kom tillbaka från jobbet idag. Skönt att ha henne här även om jag inte kam göra ett dugg. Min högsta önskan är att hon ska bli bra, få en diagnos och komma någon vart med eländet. 

Det är lite deppigt nu...

Deppig...

Jag blir alltid så deppig när jag har varit borta. Jag blir mest deppig när jag har varit hon mor. Jag älskar verkligen att vara där. Tiden går för snabbt och vi ses för lite. I år blev det ovanligt lite, varför vet jag inte riktigt. Vet att min svullna fot hindrade mig när jag hade tänkt åka men på något sätt var allt annorlunda i år. Många vänner där även om jag inte prioriterade dem men på något sätt gick tiden ändå.

Sen var det så himla härligt att vara både i Örnsköldsvik och i Dalarna. Sommaren med sin varma väder har varit helt fantastisk. Precis som en sommar ska vara. Jag har en känsla av att min deppighet mycket kommer av att jag inte känner mig hemma där vi bor. 

Det känns fortfarande som att jag väntar på att rätt plats ska dyka upp, att hitta hem. 

Jag tror inte att det är i Stockholm. Jag har aldrig trivts eller känt mig helt hemma här. Jag skulle helst vilja flytta till en mindre stad med allt vad det innebär. En annan gemenskap, lätt att gå en sväng på stan, en annan stress. Men jag är ju gift med en äkta stockholmare som stortrivs. Inte där vi bor men i stan. Jag närmar mig 50 sakta men säkert. Det är dags att hitta hem snart, bort från gettot och ut till det svenska. Någonstans. Med min älskade familj.

Fast eftersom E är i Stockholm måste det ändå vara ganska nära eller lätt att ta sig. Annars skulle jag bli ännu deppigare.

Två veckor kvar till ett nytt kapitel i mitt luv. Förhoppningsvis visar det vägen framöver. Men jag saknar mor och Sicilien. Mycket.

Hemma igen

Nu är vi hemma igen. Trist. En plats jag inte trivs på med idioter runt omkring. Har redan varit i en knäpp diskussion med grannen vars son repade bilen med flit. Hon har lovat att betala räkningen från verkstaden men kör med förhalning och skyller på att bidragspengarna inte har kommit. Otroligt att folk med bidrag kan bo i en hyresrätt som kostar 11000 i månaden...

Men för att tänka tillbaka så har vi haft två fantastiska veckor. Tre om man räknar veckan före när vi hälsade på familjen norrut. Det var ju också en helt underbar vecka.

Sol och värme, precis som det ska vara p sommaren. Massor med god mat och vänner och så stunderna med mor. De är så viktiga och mysiga, det är så härligt att få sitta och prata även om man ibland sneglat på klockan pga bussen tillbaka till Naxos, men ändå. Den går ändå att skjuta lite på.

Och så har vi lilla R. Hjärtesorg är verkligen ordet. Han leker, spelar spel och så plötsligt "jag kommer aldrig att få träffa henne igen". I förmiddags när vi hade vaknat satt han i soffan med tårarna rinnande. Han saknar henne verkligen, hans första söta förälskelse. Hon heter Ariel så han kommer alltid att bli påmind när han hör det namnet.

Nu är det snart dags att sova, är helt slut efter resan. Jag ska drömma mig tillbaka till syden, att hela familjen är med och att vi stannat extra länge. Jag vet vad R kommer att drömma om... Älskade unge, och så saknar jag E. Älskade unge hon också.

Det är kärlek!

Vad säger man... Min lilla pojke har upplevt sin första kärlek. Och hjärtesorg. Han har lekt med en söt, 11-årig norska idag. De har spanat på varandra ett par dagar, i poolen, men ingen har riktigt tagit första steget. Förrän idag.

Sista dagen. Lek och prat, tittat på varandras rum, tittat på Etna från takterrassen och suttit och sneglat på varandra från solstolarna. 

På bussen till flygplatsen var R så ledsen. "Jag har en klump i halsen" sa han, och berättade att han var så ledsen över att inte se henne igen. Som tur var åkte vi i samma buss så han fick säga hej då ordentligt på flygplatsen. Vi mötte henne och hennes mamma utanför en butik och efter lite seglande kramades de. Så söta. "Nu är klumpen nästan borta, nu har jag en glad klump i stället". Senare hittade de varandra vid bänkar där vi väntade. De pratade inte men log mot varandra då och då.

Sedan var det dags för Oslo att borda. De sa hej då och vinkade till varandra. R var lite ledsen men ändå glad. Plötsligt hörde vi springande steg och en blond virvelvind böjde sig ner vid R och gav honom en puss på kinden och sprang tillbaka. Inte ett ord sades. R såg helt skakad ut men så glad. Sedan vände hon sig om i kön flera gånger och R gick fram till fönstret och vinkade när hon gick till sitt plan.

Så sött. Jag blev så rörd. Underbart med den allra första förälskelsen. Även om man bara är 8 år. 

Sista dagen

Det är så vemodigt att behöva länna mor. Igen. Två veckor går så fort. Vi har setts flera gånger men på slutet så känns det alltid som om det är för lite.

Vi hade en mysig kväll igår. Vi strosade genom Taormina på småvägar och upp och ner för trappor. Allt för att se något annat och slippa allt folk på Corson. Barhäng en stund och sedan en väldigt god middag. Marinerad, färsk ansjovis till förrätt och svärdfisk med kapris, lök och oliver till varmrätt. Efterrätten blev en espresso och en cannoli på baren. Giott.

Med en klump i halsen blev det så dags att säga hej då för den här gången, vemodigt och lite sorgset. Men om allt går som planerar ses vi snart igen. Älskar dig, mor! 

Snart slut

Tiden går fort som alltid. Den verkar gå ännu snabbare när man har det bra och skulle vilja frysa tiden en stund. Solen, värmen, maten, miljön - allt tillsammans är underbart. Att sedan få träffa mor och sitta och prata är så mysigt. Jag saknar våra pratstunder men det är svårt att få till dem som det var förr, när man har familj. Men vi har setts några gånger och så blir det även i morgon.

Det är alltid lika underbart att åka hit och lika vemodigt att åka hem. Man vet aldrig riktigt när man kommer tillbaka även om vi försöker resa vart annat år. Nu har vi ju flera vänner som också reser hit så numera kan vi prata om platsen på ett sätt som vi inte kunde förr.

Men det är 2 dagar kvar så än finns det tid att njuta. Strax blir det sen middag på en av favoritrestaurangerna, en sen sådan eftersom J lyssnar på direktrapportering från Hammarby - Sundsvall. Strax slut. Tur det, jag är vrålhungrig!! Musslor och risotto kanske... Hmm...

Mormor på berget

Egentligen är det farmor på berget, åtminstone om man läser Bamse. Det är en lilla, lilla bergsbyn Castelmola som inspirerade Bamses författare. Igår besökte vi äntligen byn. Och vi hade med oss mor/mormor som också bor på ett berg - fast lite lägre så vi har en helt egen mormor på berget.

Trots tråkiga besked hemifrån precis innan vi skulle åka beslutade vi oss för att ta bussen ändå. En lite dämpad kväll men ändå väldigt trevlig. Det var mysigt att strosa runt där uppe på bergstoppen? 5-600 meter över havet. Vi hittade en liten restaurang och åt en god middag med lite annan mat mot vad som finns i Taormina och i Naxos där vi annars är.

Och hör och häpna: det blev kallt. Det blåste så enormt att vi satt inne på baren medan vi väntade på bussen ner igen.

Fast när vi kom tillbaka till Naxos var det nästan lika varmt igen.

Det blir ett par turer till uppåt. Jag och mor ska ha en mys-pratar-kväll och så tar vi den sista middagen i Taormina. Två veckor går alldeles för fort...!

Stromboli & Panarea

Igår åkte vi på utflykt. Jag skulle så gärna vilja att familjen fick se lite mer av Sicilien men vad gör vi? Åker ut på havet.

Fast det var inte så tokigt alls. Vi åkte från hotellet vid 9.30 och det var mulet. Buss ca 1 timme innan det sedan var båt i 1,5 innan vi kom till Panarea. En liten jetset-ö med vacker natur, vackra hus och små slingrande gator. En ö som faktiskt är med på UNESCOs lista. Vi följde med på en liten promenad och såg lite av ön, sedan tillbaka till hamnen och en bar. Stranden låg ca 35 min promenad bort på denna klipp-ö och det orkade vi inte. R kunde bada i hamnen om han ville men det blev lunch, granita och kaffe istället.

Sedan vidare i dryga halvtimmen mot Stromboli. Panarea är den enda av öarna som exploderade vid ett utbrott och har därför en miniskärgård. Så på vägen seglade vi faktiskt in i den gamla kratetn där man ser hur magman har stelnat på sin väg. Coolt!

Framme på Stromboli hoppade vi över Ingrid Bergmans hus och badade istället. Byn är liten men hade en lång sandstrand precis bredvid hamnen. Bada och samla lava, det var vårt mål. Det var så skönt att ta ett dopp i det sammetslena vattnet men på något knäppt sätt saknade jag svavellukten jag minns så väl från Vulcano när jag var liten.

Efter en snabb öl, ett glas vin och en granita till bar det av hemåt. Vi fick pasta ombord på båten och ett dåligt vin men vad tusan, utsikten var fantastisk! Stromboli har utbrott ca var 20 minut så det var bara att ställa sig redo med kameran. Det var riktigt, riktigt häftigt!

Sedan var resan tillbaka seg. Seg och väldigt varm. Men det var en riktigt långt hem så vi sov gott! Idag blir det en lugn dag vid poolen. Tror jag.