Det är ibland svårt att svara på om man är dansk eller svensk till sättet. Egentligen skiljer det nog inte så mycket. Men samtidigt så gör det ju det, iallafall sägs det så. Danmark är öppnare och mer kontinentalt, danskarna är lugnare och tar sig tid att njuta av livet, kanske mer än vad man gör i Sverige. Eller är det en myt?
Jag har månag gånger sett den äldre damen sitta med en kall öl på en uteservering, rökandes på sin cigarr så just det är ingen myt. Dessutom häpnas jag av att man i Köpenhamn alltid väntar på grön gubbe vid ett övergångsställe oavsett om det finns bilar i närheten eller inte. Det tycker jag är så skönt avstressande.
Danmark för mig är förknippat med en glad barndom, sandstränder, böljande åkrar, vackra små byar och charmiga städer, goda glassar som är gigantiska, doften av vildrosor och korsvirkeshus... och en massa, massa annat.
I hjärtat är jag nog mest dansk.... tror jag.... Det är ju det som är så svårt. Jag var dansk medborgare till jag gifte mig, då bytte jag till svenskt medborgarskap. Är det fotboll brukar jag heja på Sverige men jag avskyr frågan om vilke land jag håller på om länderna möter varandra. Det är nästan omöjligt att svara på. Men jag känner lite mer för Sverige, kanske eftersom jag jobbar med dem ibland. Tror det....
Något av den danskaste jag vet är "Margeuriten", Daisy kallad (precis som drottningen). Jag hade länge önskat mig en sådan att hänga runt halsen och det fick jag i höstas av min älskade make. Nu står bara örhängena kvar på önskelistan..... ;)
Ja, dansk eller svensk är frågan... Jag tror nog att jag är en salig blandning av båda! Jag borde vara väldigt präglad av den svenska med tanke på att jag fyllde 7 precis när jag kom hit. Men i hjärtat är det mera danskt än svenskt. Frågan om det helt enkelt beror på att det mest är förknippat med allt det underbara jag nämner ovan. Jag tror nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar