Jag försöker att inte oroa mig. Jag tror inte att jag gör det. Men ändå. Magen är ett helvete just nu. Sedan vi kom hem från Tunisien har den bråkat med mig. Först pga en elak liten "gäst" som följde med hem men sedan har det fortsatt och nu är en det blandning av min "vanliga" mage och något annat. Jag sväller upp som en gasballong samtidigt som jag får mer och mer ont i magsäcken. Jag tar tabletter, några som jag inte har behövt på länge, och de hjälper lite. Iallafall på förmiddagarna. Efter lunch sådär framåt eftermiddagen så börjas det igen. Magknip, svullen och så trött.
Jag känner ju att det kommer när jag börjar tänka. Jag är så trött på att inte må bra, att de i min närmaste omgivning inte mår bra - att vi inte bara kan få leva och njuta av livet nu när vi faktiskt har möjlighet. Ibland känns det nästan värre så som det har blivit, kanske för att det som tidigare var ett måste inte är det längre. Nu kan jag känna efter och märker direkt vad som är fel. jag jobbar på att ändra på det men det är mycket lättare sagt än gjort. Men jag tänker inte ge upp!
R ska träffa en stödperson i skolan på onsdag och det känns väldigt bra. Jag hoppas att hon kan hjälpa honom lite. Idag, efter ett väldigt bra samtal med en kollega, så känner jag att vi behöver ge R mer egentid med oss, hitta på saker med honom så att han inte känner sig övergiven. Ibland undrar jag om hans ilska har något med E´s flytt att göra, att han helt enkelt blev så ledsen och inte har bearbetat det som han kanske skulle ha gjort. Jag vet inte. Jag spekulerar och funderar. Massor. Kanske för mycket. Men jag vill ju att liten ska trivas med livet och inte lägga så mycket energi på att vara arg, att bråka med kompisarna, att jag vill att han ska vara omtyckt och ha kompisar. Det är svårt.
Jag börjar också hitta en plats på jobbet igen, det har tagit ett tag. Skönt med en klok människa som förstår och gjorde något åt det direkt. Vi hittar våra platser sakta men säkert - men jag har ju inte heller jobbar mer är tre veckor än efter sommaren. Det kommer att ge sig. Hoppas jag.
Jag var så duktig och tränade innan semestern. Jag tror att det är dags att ta tag i det igen. Det var ju det jag skulle göra för att inte stressa så mycket så jag antar att det bara är att sparka sig själv ut på kvällarna - oavsett om jag har lust eller inte.
Livet är inte roligt just nu. Det borde vara det men inte. Finns för många önskningar och vill på saker som inte går att påverka. Egentligen ska man fokusera på det som är bra och inte bara på det som är dåligt men en del saker måste man bara lösa. Så är det och när det gäller ens barn är det bara att ta tag i det. En som är ledsen och arg och en som behöver bli frisk i magen. Håller tummarna för en läkartid snart för henne. Håller tummarna för bra samtal och hjälp för honom. Älskade ungar!. Just nu önskar jag att jag var hemmafru så jag kunde pyssla om er, även om en av er har flyttat. Jag kunde ju baka och fixa ändå. Drömmar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar