Nu har E åkt till Canterbury. Skönt att hon inte var lika nervös idag som hon var igår. Idag var det nästan jag som var mer nervös, inte för att jag vet varför men så var det. Fast jo, det vet jag ju egentligen. Min "lilla" flicka reser ifrån hemmet och hemlandet för att sköta sig helt själv i 4 veckor. Klart vilken förnuftig förälder som helst är nervös över det. Hoppas jag iallafall....
Vi (jag & R) körde henne till Arlanda och vinkade av henne tillsammans med de andra mammorna och papporna. Eftersom J har jour var han inte med, annars hade han garanterat också stått där och kramats och påmint - och förmanat lite. Jag försöker låta bli det som jag tyckte var pinsamt när jag reste iväg men jag var iallafall själv. E hade ju klasskompisar med sig men jag tror faktiskt att jag lyckades att inte vara den pinsamma mamman ;)
Än så länge känns det inte alls - förutom att jag tittar på klockan då och så och funderar på var hon är. Hon och en av hennes kompisar ska bo i en familj med 3 söner. Om jag minns rätt var de 8, 10 och 11 år gamla. De kommer nog att få veta att de lever - tjejerna alltså. Men skönt att det är en familj som är vana med barn. Jag hoppas bara att de låter tjejerma vara med som några i familjen och att de inte bara är några som får familjens ekonomi att gå runt. Har de tur kanske de t om får tvätta, något som tydligen inte var så vanligt. Men i ett hushåll med 3 söner i den åldern borde tvättmaskinerna gå varma.
Jag önskar min söta E all lycka till, jag hoppas att allt kommer att gå bra och att hon bara har roligt. Jag vet att de 4 veckorna kommer att gå så fort. Men just nu känns de långt borta. Älskar dig, E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar