Halloween

Inte för att vi firar så speciellt i Sverige men det är faktiskt riktigt roligt. Jag skulle vilka ha en riktig Halloween-fest, alla utklädda och "läskig" mat och dryck. Det skulle vara så roligt!
Nästa år kanske...

Jag och R har iallafall gått en runda och skrämt grannarna. Massor med godis blev det, inget bus alls. Vi mötte några andra spöken, häxor, pirater och andar men inte så många som det brukar vara. Kanske för att det är måndag. Nu var det dimmigt och ganska kallt - perfekt spökväder!

Hemma igen!

Nu har E kommit hem. Hon kom hem igår och det är så mysigt att ha henne här igen. Vi hämtade henne på Arlanda, allihop. R var så sprallig och blev arg när hon inte kom ut genom tullen i samma sekund som vi kom dit. Det var jobbigt att vänta på henne och till slut ville han åka hem. Han stod med butter min, armarna i kors och blicken i backen vi rulltrappan ner till bilen. Stackarn! Att vänta är inte det enklaste när man är 5 år gammal.

Det var så mysigt att få krama E igen och så kul att höra henne berätta om månaden i Canterbury. Jag blev riktigt sugen på att åka dit, det verkar vara en riktigt mysig liten stad och ett väldigt vackert område. Hennes foton från havet och hennes tid där var riktigt bra. Ska bli kul att titta på dem igen ordentligt och få lite mer berättat. Hon längtar tillbaka och jag förstår henne. Känslan av allt det vanliga när man kommer hem kan kännas tom. Det är speciellt att vara utomlands eller bora från familjen, speciellt första gången. Jag är så glad att E har haft det bra och hoppas faktiskt att hon så småningom åker igen för att jobba eller plugga, men att hon tar chansen innan hon är för gammal eller fast i jobb - om hon vill.

Idag är en slå söndag. Ganska mörkt och trist ute, mulet och grått men ändå skönt. Vi har varit duktiga och vinterfixat trädgården. Nu är alla krukor bortplockade, löven krattade och trädgårdsmöblerna inpackade. J har t o m plockat fram och riggat den lysande renen så nu är vi redo för snö - och advent. Så skönt att ha det gjort. Det kommer garanterat att ramla en massa mer löv eftersom träden inte är rena än, men ändå skönt att få bort den första delen som låg i alla buskar och rabatter.
Vår röda ros är rolig. Den har inte riktig koll på årstiderna och är full av röda, nästan sprickfärdiga knoppar. Snart blommar den igen, speciellt om det fortsätter att vara så pass varmt som det är nu. 10-13 grader i slutet av oktober är ovanligt. Förra året var det frost och kallt nu men det lär väl komma.

I morgon kommer R´s efterlängade dag: Halloween. Pumpan är karvad och redo och lös så fint igår. En riktigt elak pumpa blev det i år. Ska bli kul att spöka ut oss i morgon och gå "bus eller godis" hos grannarna.

Men framföralt är det kul och skönt att ha familjen samlad igen. Fast vem vet för hur länge.....??

Ibland är tekniken underbar

Tänk att man kan sitta hemma i soffan med datorn på soffbordet, och prata med sin dotter i ett annat land. Inte bara prata, det har man ju faktiskt kunnat göra väldigt, väldigt länge men att man kan se varandra. Det är underbart! Helt plötsligt känns det inte som om det är så långt borta när man kan se varandra, följa med i gester och miner. Det är härligt. Skype är super!

Lilla R tycker att det var så bra att prata med syrran och se henne. Men samtidigt gör det också att han saknar henne ännu mer. Idag var det stora tårar när samtalet var slut för han ville prata mer. Han har lite svårt att förstå att det faktiskt är "telefon via datorn".

Jag tycker att det är härigt! Det var också jätteroligt att få säga hej till hennes värdinna. Hon verkade vara supertrevlig och väldigt gullig. Det känns skönt att det har funnits en snäll och vänlig person i hennes närvaro, någon som hon förhoppningsvis har kunnat ty sig till om det har varit lite jobbig. Jag hoppas att de håller kontakten, om E vill, vill säga. Det har "bara" varit en månad men ändå. Sådana kontaker och personer ska man vara rädd om.

Det är så mycket enklare idag. Med Skype, facebook, mail, mobiltelefoner och sms är allt så mycket enklare. När jag var borta nästan ett år fanns inget av det. Bara vanlig telefon och ett samtal kostade en halv förmögenhet. Det blev korta samtal någon gång då och då, där mellan skrev vi långa brev fram och tillbaka över Atlanten. Det tog ca två veckor om man hade tur, innan det kom ett svar. De korta stegen till brevlådan var ibland fyllda av stor förväntan. Ibland var stegen tillbaka tunga, andra gånger studsade man och längtade efter att ungarna skulle sova middag så att man kunde få läsa breven i lugn och ro. Hade man extra tur låg det dessutom en svensk tidning i kuvertet. Det var lycka!

Idag läser man svenska tidningar på nätet var man än befinner sig, mailar och uppdaterar sin status så att alla ens vänner kan hänga med oavsett var man är. Det är annorlunda och plötsligt blir långt borta nära. Man kan berätta saker omedelbart, dela med sig av bilder och få respons snabbare är man hinner blinka. Det är roligt och underbart att ha den kontakten.

Hade vi bara pratat någon enstaka gång i telefon under dessa veckorna hade det känts konstigt men då hade man kanske inte varit medveten om så mycket annat. Jag säger tack till tekniken som är fantastisk. När den fungerar.

Snart ses vi på riktigt, E. Jag längtar!

Host host

Snörvel och host.... typisk oktober-åkomma men förhoppningsvis är det på övergående. Jag är på bättringsväg men R är på väg åt andra hållet, stackars liten. Han som var så glad i morse. Tog på sig kläderna utan tjafs, gick iväg med glada steg och småsjöng till och från. Han ska nämligen på "Batman Live" på Globen ikväll. Vilken namnsdagspresent! Det visste vi egentlige inte och med tanke på att vi inte firar namnsdagar spelar det inte heller så stor roll. Nu vet han dock både vad namnsdag och Globen är. Fast det där med Globen visste han redan innan men han förknippade den med monstertrucks (som han inte har varit på) När jag sa Globe Arena kopplade han direkt till Batman.

Med ipren och lite vila innan så orkar han nog. Han är nämligen hämtad från dagis med lätt feber. De hade ju dans idag på dagis och där ville han absolut vara med. Han älskar sång och dans så det var också viktigt.

"Det blir en bra dag idag" var hans ord när vi gick iväg i mörkret i morse, en kvart tidigare än vanligt. Jag skulle på morgonmöte så det var bara att pallra sig ut i halvmörkret. Men jag antar att det är lika bra att vänja sig, om en vecka eller så är det ju faktiskt mörkt både på morgonen och på kvällen när man ska hem från jobbet. Den jobbigaste månaden är november. Det har blivit mörkt, ingen snö och ingen vacker julbelysning som lyser upp i mörkret. December är vacker, nästan oavsett om det är snö eller inte. Men jag längtar efter snön. Kanske inte riktigt än men om en månad ca får den väldigt gärna komma.

P.S. De första julklapparna är köpta :)

Snurrande värld...

Hemma idag.... Efter att ha fått bihålsinflammation (för 70-11 gången) i torsdags blev gårdagen för mycket. Helt plötsligt var det som om jag kände jorden snurra. Inte skönt alls. Huvudvärken ska vi inte tala om men den kan man iallafall hantera. Snurrandet är värre. Lite som att ha svept något allt för starkt väldigt fort, och väldigt mycket..... Vaknade vid 5-snåret i morse av att aängen roterade. Skönt att enkelt kunna ta beslut om att stanna hemma....

Nu har jag jobbat framför datorn sedan tidig förmiddag, varit väldigt nyttig och fått undan massor. Det känns bättre med snurrandet men jag känner att det nog är dags för en liten paus snart. Vill inte att det ska öka i styrka igen! Med andra ord: diciplin att sluta jobba en stund!
Det där lät nästan knäppt men det är så enkelt att falla in i allt som är så enkelt att göra när man sitter här hemma. Det enda som "stör" är telefonen då och då men det blir ju inga automatiska avbrott med frågor, samtal och annat. Nej, hemma kör man bara på till magen börjar kurra och man inser att lunchtid är passerat sedan länge..... Typiskt mig.

Jag antar att det är ett break att skriva här en stund. Fast det är jobbigt att skriva på just den här datorn för man måste verkligen trycka varje tangent i botten för att bokstaven ska komma med. Gäller att korrläsa mailen till kunderna ordentligt. Om jag orkar ska jag läsa det här också.... ;)

Det här är E´s sista vecka i England. Helt otroligt att det redan har gått 3 veckor men jag visste ju att det skulle gå fort. R längtar som en galning. Han har redan planerat sitt mottagande av henne på Arlanda. I hans lilla värld kan dagarna inte gå fort nog.

Jag hoppas att den här förkylningen går fort över. Avskyr bihålsinflammation - det gör ont. Och jag har aldrig gillat karuseller!!

Matspekulationer

Det där med vad man ska äta till middag är ett ständigt spekulerande och funderande. Vad ska vi äta idag? På helgerna brukar det bli lite enklare - om inte jag är ensam hemma med något barn. Då är det synd om barnen/barnet som är hemma med mig. Någon dag funkar bra men sedan tryter inspirationen och lusten.

Det finns knappt något som jag tycker är så tråkigt som att laga mat. Inte ens med sällskap i köket, då blir det nästan ännu värre. När vänner och bekanta pratar om hur trevligt det är att laga mat tillsammans medan man smuttar på ett glas vin har jag mest lust att fly. Gillar det inte alls! Då är det någon som rör i "min" gryta, kollar hur jag skär lök (erkänner, kan inte det ordentligt) och jag stressar upp mig totalt.
Fast det gör jag ändå närjag måste laga mat när det kommer gäster. Kanske inte om jag gör en av mina tre paradrätter för då har jag koll på hur lång tid det tar, men när de nu har fåt dessa tre rätter måste vi ju hitta på något annat. Och då måste man ju ha koll på att allt blir färdigt samtidigt. Inte min grej.... inte alls.

Helgerna med familjen är enklare. Fast idag har vi ändå pratat om vad vi ska äta. Jag är supersugen på indiskt men de hade stängt restaurangen som ligger bra till och att köra genom stan en fredagseftermiddag för att leta indisk mat känns inte som värt besväret. Japanskt då? Absolut. Sushi är jättegott. Men ska jag ta med det hem från den som ligger vid jobbet och som har fantastisk sushi eller ska vi åka till den som ligger nära hemma och där det inte är fullt lika bra? Eller kanske äta där, förresten?

Men hur svårt kan ett relativt enkelt beslut bli??? Hur svårt som helst..... Vi får se vad det blir till, jag är helt övertygad om att det löser sig och att ingen av oss lagar mat hemma ikväll. I morgon är jag och R ensamma hemma. Vad ska vi äta då? Mina kriterier på matlagning är att det ska vara enkelt och snabbt - inga krusiduller och helst så få ingredienser som möjligt. Och speciellt när det bara är jag och en matglad, gärna hjälpande 5-åring hemma. Fast han gillar att rulla köttbullar. Undrar om man ska orka det en lördag eftermiddag.....??

Fast i morgon är det fotboll på tv. Avgörande matcher i Superettan och väldigt spännande vad gäller den kommande säsongen. Blir nog ingen omständig matlagning - i morgon heller......!

Vacker mat! Det här är min förrätt på Restaurant Jacobsen i Klampenborg norr om Köpenhamn. Suveränt gott och helt klart den vackraste mat jag någonsin ätit. Ville knappt börja - men det var tur att jag gjorde det. Fantastiskt och värt en resa. 

En speciell dag

Idag är det en speciell dag. Ingen dag som egentligen brukar firas men ändå är den speciell. Det är nämligen det datum som står i min förlovningsring. Det är 8 år sedan min älskade J friade till mig. Han gjorde det som väldigt många vet, via storbildsskärmen på Söderstadion. Ett väldigt annorlunda frieri som aldrig kommer att glömmas och som det kommer att berättas för barnbarnen om - om jag får några vill säga.....

Tiden går så oerhört fort. Det är ofattbart att det är 8 år sedan. Men det är lika ofattbart att E har varit mer än 2 veckor i Canterbury. Det kändes som om hon åkte "för nån vecka sedan". Det är också svårt att förstå att för en vecka sedan satt vi i bilen på väg ut ur Stockholm med sikte på Varberg, nåja, nästan iallafall. Inte så många som vet var Gunnarsjö ligger. Den veckan har också bara sprungit förbi.

Innan vi hinner blinka är det 10-årig bröllopsdag. Planerna är Paris. Vi var där på bröllopsresa och på en av våra mysiga luncher träffade vi ett annat svenskt par som just firade sin 10-åriga bröllopsdag med att åka tillbaka. Vi snodde snabbt idén och bestämde oss för att det skulle vi komma ihåg. Får se hur det blir. Det kanske blir en annan storstad i Europa eller någonstans i världen. Men med tanke på hur tiden springer iväg är vi väl snart där.

På tal om tid. Nästa år tar E studenten. Jag tycker inte att det var speciellt länge sedan hon bytte skolan, lagom till 6:an. Och nu går hon då sista året på gymnasiet. Snart dags att börja titta i gamla fotoalbum och leta efter den där roliga bilden som alla kommer att få se. Jag ska vara snäll. Tror jag. Lite.

Äntligen!

Vad säger man?!?  De kunde när det verligen gällde. Fast de borde ha gjort det tidigare. Det är ju inte så att de inte har haft målchanser, snarare tvärtom. De har haft en hiskelig massa målchanser. Men vill det sig inte så vill det sig inte. När det låser sig så sätter det sig i huvudet och då är det svårt.

Men inte igår. En kall, småblåsig höstkväll lyckades de äntligen vinna - ordentligt också. De tog de poängen de var absolut tvungna till och det gjorde de med en målskillnad som kan vara skillnaden på att åka ner en division och stanna kvar. Nu känns det som om det kommer att lyckas. Jag tror det. På lördag så får vi hålla på Sundsvall och hoppas på att de gör massor med mål samtidigt som Ängelholm förhoppningsvis inte pallar trycket. Visst kan de förlora, men då måste Jönköping S också förlora  - med rätt antal mål.

Ja, det är inte enkelt det där med fotboll. Men roligt är det, mest i medgång men ibland också i motgång. Då gäller det att vilja lite till, att höja sig ett snäpp och ha ett "jävlar anamma".

Publiken har det och igår tror jag att det smittade av sig på spelarna. Det kändes så.

Förhoppningsvis var det sista kvällen för säsongen på Söderstadion i år. Jag kommer att sakna det - trots att man ibland fryser, inte mår helt bra, är trött och seg. Men gemenskapen värmer. Publiken värmer. Vännerna värmer.

Tack Hammarby för den här säsongen och på återseende i Superettan nästa år - men stora steg mot Allsvenskan! Vågar jag skriva det..??? Jag gjorde det iallafall......

Sol + frost = vackert

Vilka härliga höstdagar det har varit de senaste dagarna. Solsken som strålar med svagt ljus genom träden coh den vita frosten på marken. Morgnar jag älskar! Det spelar ingen roll att det är kallt, det är ju bara att klä på sig.

I morse var jag uppeoch tittade ut på dimmarn som låg längs marken och på solen som kämpade sig igenom. Frosten täckte marken och bladen börjar bli röda på grenarna. En underbar start på dagen!

Att vi dessutom sitter i mysigaste huset på landet och brasan sprakat i öppna spisen gör ju inte hösten och dagen sämre. Det är avkoppling på hög nivå, precis vad jag behöver efter veckan som varit. Att umgås här är det bästa! R är överkycklig, han har lyckats locka ut pappa och farbror att bygga lådbil. Inget dåligt bygge!

Vi andra myser med dator och böcker i soffan, dricker gott kaffe och småpratar.Snart ska vi också gå ut. Elden är tänd och snart är det dags att grilla korv och få frisk luft.
Trist att helgen - och tiden i övrigt, går så for. Här hade jag kunnat må bra länge.....!

Vilken underbar kväll det var på Råsunda igår! Jag är ju fotbollsnörd så det kanske inte är så konstigt att jag tyckte att det var härligt.

Det är det som är den lilla extra bonusen med att jobba som publikvärd för ett av Stockholmslagen, att man får möjlighet att jobba på landskamperna. Det strulade lite med barnvakt igår men jag har fantastiska grannar som hjälpte mig. Stort Tack till dem som orkade fast att jag blev så sen!!

Tillbaka till Råsunda. Jag jobbade delvis med Hollands klack, vilket härligt gäng och så de bjöd på sig själva. Där märker man verkligen hur försiktiga och trista svenskar är med att våga sticka ut. Tänk om man vågade även här...

Det var inte speciellt kallt, fast det kanske också beror på att jag har några trappor att springs upp och ner i. Glada människor, inget bråk, inget tjafs, bara härlig glädje värmde ordentligt i den ganska kalla kvällen.
Glädjen och ljudet som utbröt nät det var klart att Sverige gått vidare till EM nästa sommar var värt varenda minut där. Det var då jag påmindes om varför jag tycker att det är då roligt med fotboll. Värmen, gemenskapen, glädjen och ibland också den delade sorgen.

Nu är det en hemmamatch kvar för det ordinarie laget och en landskamp - sen är säsongen slut för i år. Jag vet redan att jag kommer att längta till nästa säsong...

Bra & dåliga dagar

Att leva med en dålig mage är så otroligt jobbigt. Att inte veta när man får så ont att man knappt kan prata eller gå, att inte veta om man hinner ta de kramplösande medicinerna - det är inte så lätt att leva med.

Just nu är jag inne i ett skov. Eller snarare på väg ut ur det. För den här gången. .... Det jobbigaste just nu är att smärtan flyttar sig. Från att det alltid har varit nedre delen av magen som gjort on och bråkat har det flyttat sig upp mot magsäcken. Jag vet att det är en irriterad tjocktarm jag lider av, ja har gjort varenda undersökning som finns. Ska trolige göra en till snart, med tanke på vad doktorn sa sist jag var där. "Om det inte blir bättre med tabletterna..." och det har det inte. Jo, medan jag äter dem men i samma sekund jag slutar är jag tillbaka på ruta ett.

Jag har levt med det här länge, ända sedan jag var tonåring så jag vet hur det är. Jag vet också att det är många, många som har det mycket värre än vad jag har det. De som har andra tarmsjukdomar som kräver operationer, specialkost och liknande. Jag har ingen direkt specialkost, jag vet vad jag inte tål och vad magen inte klarar och så funkar det. Det tristaste i det hela vad gäller kosten är mjölkprodukterna. Jag vet att det finns massor med mjölkersättningar men älskar man glass som jag, ja då är det extra jobbigt ibland. Tur man hakar upp sig på enkla saker, eller hur.

Jag har kunnat resa med mig mage, jag har jobbat utomlands i omgångar, jag reser i mitt nuvarande jobb och oftast funkar det. Jag har klarat av krampattacker på de konstigaste ställen men ibland har man inga val. Av någon konstig anledning går det också, fast man mår som en urvattnad disktrasa. Jag kämpar på och håller tummarna att det inte är något nytt. Troligen beror det på min stress som alltid har satt sig i magen.

Med tanke på senaste tidens händelser är det kanske inte så konstigt. Jag ska göra mitt bästa att komma över det och framför allt ska jag ta upp mina morgonpromenader igen. Det hinner jag ju nu när t-banan funkar igen.

Vacker dag!

Vilken härligt vacker dag det har varit idag! Sol och kallt - så som jag älskar hösten. Det här är ju min favoritårstid så jag njuter verkligen av att vara ute, speciellt dagar som denna.

Jag lyckades få med mig R till ankdammen som ligger en bit bort i skogen. Vi tittade på lövens färger, på de få blommor som växte och pratade om vilka djur som finns här. R var lite rädd att det skulle komma en varg men jag lugnade honom med att de inte finns just här. Bara hos farmor... smidigt sagt eller kanske inte men samtidigt så frågar han ju samma sak när vi är där.

Smolket i bägaren denna helg är min mage men nu har detta skov pågått så länge att jag hoppas att det snart är över.

Medan vi gick i skogen ringde J. De hade runt 28 gr och var på väg till delfinshow. Konstigt nog tycker säkert många, föredrar jag det här. Jag saknar honom. Saknar hans värme, hans kärlek och hans famn att krypa in i. Den här veckan - om någon - har jag varit i behov av kramar. Vi får ta igen det på torsdag...

Dagen började ilsket och slutade hungrigt

Igår var en konstig dag. Hela den här veckan har varit konstig. Den har varit sorglig men också ganska glad. Tänk att det ska hända tragiska saker för att det ibland ska hända något positivt.

Igår var jag arg! Så arg att jag skällde ut en ung kille på t-banan. Han stod och höll i dörrarna och släppte in ungefär en "halv buss". Sen gick inte dörren att stänga. Föraren fick hålla på fram coh tillbaka innan det lyckades. Jag frågade killen om han tyckte att han var smart som stoppade hela tåget och jag sa att det skulle bli synd om honom om vi inte kom iväg. På sin icke rena svenska sa han att "jag är gud" och att jag var en jävla kärring. Jag svarade tillbaka att han kunde komma i tid och att han var en jävla snorunge. Enormt mogen konversation.... NOT!! Men väldigt skön!! Att för en gång skull säga till om något som jag retar mig på flera gånger i veckan - liksom halva vagnen. En del log, några skakade på huvudet men flertalet satt mest och låtsades som om det regnade.

Det fortsatte med att en dam knuffade runt på en man med jätteryggsäck. Han tog ca 2 extraplatser, vilket också är fruktansvärt irriterande. Hur svårt kan det vara att sätta sin stora väska eller ryggsäck på golvet när det är rusningstrafik! Damen och jag tittade på varandra och tryckte till från varsitt håll samtidigt som vi kommenterade folks idioti och avsaknad av respekt för medresenärer.

Ilskan gick över och dagen fortsatte mest som vanligt. Pratade men några sedan länge saknade personer i min familjekrets och det var positivt -även om omständigheterna är väldigt sorgliga.

Jag och R är ju ensamma hemma och han ville sova i pappas säng, vilket var helt ok. Han har alltid avskytt att sova mellan oss så det är ganska mysigt att han vill göra det några gånger om året. Jag la mig bredvid honom och läste saga när han skulle sova - och låg kvar. Hittade "Niklas mat" på tv och det visade sig handla om Ida Davidsens smørrebrød. Mums! R tittade också en stund och hans kommentar var "mamma, jag är hungrig". Jag kan bara hålla med. Att se dem laga dessa fantastiska mat-konstverk var härligt och jag kände hur det vattnades i munnen. Vet inte hur många jag hade kunnat äta om de stod framför mig men igår kväll, via ögonen, gick det åt många.

Det är faktiskt bara en vecka sedan jag åt smørrebrød så jag borde vara mättad men inte. De är alldeles för goda för det och så är det så sällan  jag äter ett riktigt.

Tur att R är för liten

Det har varit ett par tunga dagar men förhoppningsvis ljusnar det så småningom. Många tankar har varit, och är fortfarande, hos familjen i Danmark och mor nere på Sicilien. Jag önskar så att jag bara kunde sätta mig på ett flyg och åka ner. Kanske skulle ta och kolla upp det när J kommer hem..??

Nu har också han åkt. Kanske därför jag har en känsla av övergivenhet.... E i England, J på Kanarieöarna. Tur att R är för liten för att resa iväg själv, annars hade han väl också åkt nu. Inom 2 veckor har hela familjen varit ute och rest, helt galet att allt alltid händer samtidigt.

Jag och R ska mysa den här veckan. Det kommer att bli läst en hel del, jag kommer att titta på precis det jag vill på tv och lägga mig när jag känner för det - utan att få dåligt samvete. Självklart så gör jag det annars också men det är skillnad när älsklingen sitter bredvid och jag har lust att sova. Då håller jag igång lite till. Kompromisser, det är ett bra ord!

Idag är det simskola så det blir en lite tidigare hämtning på dagis och sedan ska vi se vad det blir till middag. R har självfallet önskat sig McDonalds men det har jag sagt nej till. Trots det har jag en känsla av att det blir någon form av snabbmat ikväll ändå. Efter en timme i simhallen brukar han vara galet hungrig och det brukakr jag också vara för den delen. Vi får se vad det blir!

Sitter och tittar ut på höstlöven och blåsten och känner mig som sagt lite ensam. Pratade med E igår och kände att den stora lilla tjejen ha rlite hemlängtan. Då blir man ju som mamma väldigt mammig. Är helt övertygad om att det kommer att gå över inom kort. Hon ska bara komma in i sitt praktik-jobb och komma överens med alla jättespindlar som tydligen finns i huset hon bor i. Mitt förslag var att döpa dem, då blir de ju mer som husdjur!

Nåja, jag ska ändå njuta av att bara behöva passa arbets- och dagistider och sedan kunna göra precis vad vi känner för, jag och R. 4 veckor går snabbt - 1 vecka går ännu snabbare.

Sorg i hjärtat....

Gårdagen kändes inte helt bra redan från början. Vaknade ganska stressad med tanke på vilken arbetsuppgift jag skulle ta tag i. Dock visade sig den gå bra  med diverse stopp och hakar på vägen. Humöret blev lite bättre när det visade sig att jag kunde men det klev aldrig upp till helt positivt. Det finns fortfarande stoppklossar och energitjuvar i min omgivning....

Fotbollen igår kunde ha blivit riktig rolig. Det kändes iallafall så när matchen började. Där finns det också energitjuvar som gör många människor på dåligt humör. Men det finns också en massa härliga, glada, varma underbara människor som man blir glad och lycklig av att träffa. Det var många galna skratt innan allvaret började och det var härligt.
Tyvärr kunde inte laget prestera som de borde, massor av skott bl a i krysset och en bränd straff - då kliver man inte uppåt i tabellen. Känns otroligt uppgivet från alla just nu, t o m för mig som annars brukar vara rätt lugn och ganska oberörd i dessa sammanhang.

Vi hämtade R hos barnvakten, ganska frusna, och kom hem. Hade precis lagt mig i sängen när brorsan ringde. Han är på Sicilien på semester med familjen och hade där fått ett tragiskt besked. Än nära och kär familjemedlem gick bort igår.

Jag har ett stort hål i hjärtat, det känns så otroligt tungt idag. Under många år hade vi ingen kontakt beroende på rådande familjeomständigheter men när jag fick E återupptogs kontakten. Vi har sedan haft sporadisk kontakt, först via brev men sedan via mail och Facebook. Trots att det var en äldre släkting var han helt fenomenal med tekniken. Så underbart att han hade det intresset och det gjorde att vi kunde följa med i varandras liv på ett helt annat sätt. Vi hann också träffas några gånger - inte så många som vi kanske hade önskat, men iallafall. Vi hann besöka honom och han hann besöka oss och även träffa min mor i samband med det besöket.
Vi skulle ev ha setts i tisdags. Det blev inte av, både för att han inte var hemma men också för att mitt schema var väldigt tight. Idag önskar jag att vi hade hunnit setts men vi hade ändå kontakt för några dagar sedan. Det gläder mig att han fick den sista veckan med sina barn och barnbarn, hans "ögonstenar".

Jag lider med hans barn, med hans syster och med alla vänner och bekanta. Han var en härlig man som jag kommer att sakna mycket. Vila i frid, käraste morbror.

Nu har hon åkt....

Nu har E åkt till Canterbury. Skönt att hon inte var lika nervös idag som hon var igår. Idag var det nästan jag som var mer nervös, inte för att jag vet varför men så var det. Fast jo, det vet jag ju egentligen. Min "lilla" flicka reser ifrån hemmet och hemlandet för att sköta sig helt själv i 4 veckor. Klart vilken förnuftig förälder som helst är nervös över det. Hoppas jag iallafall....

Vi (jag & R) körde henne till Arlanda och vinkade av henne tillsammans med de andra mammorna och papporna. Eftersom J har jour var han inte med, annars hade han garanterat också stått där och kramats och påmint  - och förmanat lite. Jag försöker låta bli det som jag tyckte var pinsamt när jag reste iväg men jag var iallafall själv. E hade ju klasskompisar med sig men jag tror faktiskt att jag lyckades att inte vara den pinsamma mamman ;)

Än så länge känns det inte alls - förutom att jag tittar på klockan då och så och funderar på var hon är. Hon och en av hennes kompisar ska bo i en familj med 3 söner. Om jag minns rätt var de 8, 10 och 11 år gamla. De kommer nog att få veta att de lever - tjejerna alltså. Men skönt att det är en familj som är vana med barn. Jag hoppas bara att de låter tjejerma vara med som några i familjen och att de inte bara är några som får familjens ekonomi att gå runt. Har de tur kanske de t om får tvätta, något som tydligen inte var så vanligt. Men i ett hushåll med 3 söner i den åldern borde tvättmaskinerna gå varma.

Jag önskar min söta E all lycka till, jag hoppas att allt kommer att gå bra och att hon bara har roligt. Jag vet att de 4 veckorna kommer att gå så fort. Men just nu känns de långt borta. Älskar dig, E.

Snart åker hon

I morgon åker hon. Vi har väntat länge på den här dagen men det har kännts som om den har varit väldigt långt borta. Nu är den här och nu känns det som om tiden har sprungit hit. Praktiken i 3:an låg långt fram i tiden,. vi hade massor att planera, prata om och fantisera om och nu är det alltså dags.

De är 5 klasskamrater och kompisar som åker iväg. Just de här 5 ska till Canterbury söder om London. Det ska bli så spännande och jag håller alla tummarna att det ska gå bra. Fast det är bara 4 veckor och de har varandra så förhoppningsvis kommer det att vara roligt även om de inte trivs med jobb och familjer. De kommer helt säkert att upptäcka att det är annorlunda i vardags-England. Spännande, kanske irriterande men helt klart väldigt lärorikt. Jag är så glad att E tog chansen och vågade åka iväg. Det är en upplevelse hon aldrig kommer att glömma och förhoppningsvis är det en rolig sådan.

Jag minns en hel del av min Englandsupplevelse. Det var mellan 6:an och 7:an som jag och en kompis åkte på språkresa. Jag vet att vi fick en av de yngre familjerna, en ganska modern sådan som inte var så olika de vi kände till och att vi trivdes väldigt bra i familjen. E har ingen aning om i vilken familj de hamnar och hon vet inte ens på vilket av de två varuhusen hon ska jobba på.

Jag är helt övertygad om att det kommer att gå bra och vara jätteroligt. Trots att man kanske inte gillar all mat, trots att familjen kanske är sträng och tråkig och även om jobbet suger. Det är ändå en upplevelse som kommer att sitta kvar hela livet och med tanke på de bekväma arbetsdagarna och tiderna så kommer de att ha en massa tid att uppleva Canterbury och även London. Har hört något om en helg i London så det kommer helt säkert också att bli spännande.

Här hemma kommer det att bli tomt. Även om vi är vana att hon är borta några dagar åt gången. Nu kommer vi inte att tänka på det de först 2-3 dagarna för det är som det brukar vara men när det har gått mer än de dagarna kommer det att bli så tomt. R har redan sagt att han kommer att gråta när hon åker. Jag kommer att ha blandande känslor: Min stora lilla flicka ska resa iväg på en spännande upplevelse men jag kommer att sakna henne massor. Min flicka är vuxen och det här är bara ett smakprov på hur det kommer att bli om något år.

Men jag kommer att sakna henne. Massor....!!!